I morse när jag läste intervjun med författaren Monika Fagerholm i DN blev jag glad. Glad över det Fagerholm säger om att romanförfattare ofta blir kallade eller kallar sig för berättare. Hon säger så här: "En roman är en vision. För mig är det främmande att en romanförfattare kallar sig berättare. Romanen är en problematisering av en berättelse, den är något mer än berättelsen. Den har en avsändare." Jag har, nästan omedvetet, retat mig på att man så ofta pratar om författare som berättare och om romaner som berättelser. Och, det hemska med det har varit: att det skulle vara det hela. Därför kändes det så skönt med Monika Fagerholms formulering idag. Naturligtvis finns berättare bland författare och berättelser i romaner. Men, alla författare problematiserar inte.
En roman som är en problematisering av en berättelse där problematiseringen intresserar mig ger mig energi till min egen kreativitet. Sådana böcker blir jag glad och lycklig av att läsa. Även om innehållet skulle vara sorgligt, taragiskt eller vemodigt.
